Vad vill jag…

Jag vet inte vad jag vill skriva om… haha! Men jag vet att jag vill plita ner något nonsens just nu. Ibland känns det eller tjaaa väldigt ofta att jag är totalt okapabel att tänka klart.. Känns som att alla mina supertankar är totalt borta. Det enda jag gör om dagarna är att lyssna på mina hoppetossar till pojkar som gör varandra galna och även mig. Vissa dagar är totalt katastrofala, känns som att jag inte gör annat än mördar med min blick samt hotar som en opåläst närvårdare. Jag gör så massor av fel konstant vad gäller uppfostran. Jag skäms över mitt beteende emot barnen. Varför blev jag en monstermamma? Vad hände? Är jag normal? Okej, alla dagar är faktiskt int sådär rotiga som det låter. Men samvetet, ajj det där illa svidande hjärtat som lider då man varit alltför hopplös själv! Att vara mamma med ”pms”humör pga tröttma av jomande ungar, it e de lätt it i ! Eller e de? Jag känner mig ofta så ensam om att känna mig värdelös och felaktig! Fast innerst inne vet jag ju att jag int e de! Men endå nog väldigt upp o ner i orken att vara en stabil varelse som borde orka avbryta konflikterna innan de bryter ut. Istället är jag o uppför mig som en trotsig 32 åring jag med som min fyra åring! 

Detta blev minsann en enda soppa av massor av tankar som jag bara plitade ner utan en minsta aning om någon förstår mig. Det är skönt att skriva av sig ibland. Men vet ni vad, att även fast allt inland könns rikit åt fanders o helviti så är det de bästa livet jag just nu lever. Aldrig har jag förut älskat sp mycket som jg älskar mina skitungar! Gaaad vad dom e bäst! De är bäst på alla tänkbara sätt! Bäst på att vis de ärligaste fiilisana i världen!

Over and out! H. Skrikodjuret till monstermorsa! 

Annonser

Rädslan

Det är lustigt, eller tjaaa…(kanske int egentligen med tanke på denna värld vi lever i) att ju äldre jag blir destu räddare blir jag att vistas utomhus ensam i skymning. Varje gång jag går/cyklar då det är skymt ute så blir jag totalt nojjig över att någon skall göra mig illa. Fantiserar allt som oftast att ”där framme står någon nu och hoppar på mig, våldtar/misshandlat/dödar mig”!! 

När jag var yngre så tänkte jag inte så djupt om dessa möjliga situationer. Herregud så som man levde då, vansinnigt! Jag blev ju dock förföljd hem efter krogen utav en kille som hade mörka kläder och luvan upp på huvudet! Det var exakt likt en skräckfilm, ju fortare jag gick destu fortare kom han bakom mig. Det slutade med att jag och han hade dragkamp med ytterdörren till höghuset där jag bodde. Jag darrade likt ett asplöv och benen vek sig under mig och jag panik grät. Men jag klarade mig undan och vet inte ännu i denna dag vad han var ute efter! Så jävla skrämmande.

Och så igår allt som hände! Jag kan inte (känslig som jag är) sluta tänka på mamman som gick med barnvagnen som blev knivhuggen och avled. Hennes baby som blev utan mamma, hennes liv.. hennes allt försvann! Så fruktansvärt sorgligt att det skär i bröstet på mig 💔😓

Många tankar idag om skit o elände!  Säger bara det JÄVLA TERROR DÅRAR! MÅ NI BRINNA I HELVETE OCH LIDA SÅ ATT ERA TÅRAR BRÄNNER DÅ NI LIPAR EFTER ER SATANS TRO 😡

Still alive

Jag har bara haft lite semester från bloggen. Inspisen försvann totalt. En ett åring med en oxes vilja och envishet samt en fyra årings temperament gör lite slut på en mammas ork för en blogg. Eller kanske inte ork utan mera på torka angående skrivelsen. Har liksom inte vetat vad jag skall skriva om. Alla dagar känns så lika så det finns inget att skriva om.

Jag skall ta mig i kragen och skriva lite en annan dag om Melwns utveckling. Där händer det minsann om något händer  någonstans. Jösses! Även Winston skall hag berätta om, där har det också skett ett och annat. 💙💙

Jag var på en minisemester med min Anna till Tallin i början i augusti. Alldeles underbart, och att sova på hotell var kanoners! 

Har pysslat på med mina smycken, tänkte visa lite av dem här:

Att våga…

Det är inte så enkelt att släppa taget och bara göra det man älskar.  Jag har alltid haft en dröm om att våga sjunga offentligt, men är alldeles för rädd för att öppna mig så. 

Jag har ju tidigare skrivit om att jag lider utav social fobi. Så då förstår ni att det är nästan omöjligt för mig att kunna klara av att stå ”naken” framför folk. Men nu tänkte jag endå dela en liten video utan bild på mig då jag sjunger. Det är redan rätt stort för mig.. 

Jag tittade för första gången på ”Så som i himmelen” hemma hos min syster i Sverige. Och efter det fick ”Gabriellas sång” en helt annan känsla hos mig. Tänk att jag inte hade sett den innan, helt galet ju.

Jag sjunger ute medan barnen leker 🤗


Jag önskar så att det skulle bildas en liknande kör som jag var med i förut. Där står jag inte i centrum men får endå sjunga. Och kanske jag en dag vågar uppträda med en solo sång… känns dock långsökt 😮

Jag vill alltid leva som nu!

Jag känner en sån tacksamhet över att jag har möjligheten att leva som jag just nu gör! Eller jag gör ju det själv möjligt pga att jag jobbar nu om helgerna om sommaren och de andra årstiderna även på vardagarna några gånger i veckan!

Ekonomiskt ingen fara alls, vilket jag var super orolig över innan. Skönt då alla bitar faller på plats! Men jag funderar framåt trots lyckan nu! Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag vill, angående min fasta tjänst i Lojo! Jag skulle förevigt vilja jobba som jag nu gör. Är det möjligt? Att hoppa in som nu och få bestämma själv över när jag jobbar. Men så kommer vi till framtiden då jag skall ta pension. Vill jag då leva på knäckebröd och vatten. Det kanske endå känns okej att åka tillbaka på jobb 2019. Det är väl bara nu allt känns lite sådär angående det. När jag väl är inne i rullorna åter så är allting säkert riktigt bra trots min känsla nu.

Ikväll gick jag på en promenad med Winston. Kände myset inom mig då vi traskade och sökte blommor ihop. Han är het en annan fyra åring då man är på tumis. Så härlig, fundersam, gosig och hjärtlig 🌸🌺

Sommar🌸

Äntligen skriver jag ner några rader! Det har liksom int funnits någon motivation för det på en lång tid! 

Jag har pysslat med mina ”smycken”


Varit mycket utomhus!


Träffat vänner om kvällarna efter att barnen somnat!


Fått ett finger i ögat, vilket ledde till läkarcheck! Jag såg helt galen ut 😱


Winston har varit borta från oss i en vecka! Han var med mofa&mommo på deras stuga!


Njutit tillsammans med familjen 😍


Jag kanske har glömt att visa min bästistatuering 🤗


Tillsammans med min soulmate💕


Hur har er sommar startat 😊

Snälla hjälp mig

Jag är just nu i ett skede i livet där jag känner mig misslyckad/oförstådd samt borttappad!

Allt detta pga uppfostringsåsikter! Alltså ”åsikter” över hur vi uppfostrar våra barn. 

Jag är en super känslig typ som tankar allting åt mig. Och sedan börjar jag att tvivla på  mig själv trots att jag vet att vi gör rätt. Och det vet jag pga min utbildnig samt diskussioner med andra människor samt rådgivningen. 

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva ut men som jag tyvärr måste välja att hålla mig ifrån pga att det gäller allt för nära personer! 

Men jag skulle mer än gärna vilja höra er åsikt om uppfostran.

Vad anser ni som viktigt! Håller ni konsekventa, håller ni era ”hot”, står ni på er alla gånger? Etc…

Jag är nämligen super konsekvent och håller alltid det jag säger och står på mig! Under inga omständigheter ändrar jag mig! Men då jag får höra att jag är för hård eller att vär pojke på fyra år är för liten så ger det mig nippor samt osäkerhet. FASTÄN jag vet att vi hör rätt!! 

Att uppfostra ett barn är ingen lätt uppgift. Det skulle gå så mycket lättare om alla andra stödde den som uppfostrar. Istället för att göra föräldern till åtlöje inför barnet.

Jag känner mig super ledsen och detta äter min energi helt otroligt mycket!

Jag kan inte förklara mer för dem det gäller för de vill inte förstå eller knappt lyssna! 

Det enda jag vill är att skapa trygghet till mina barn! Regler skapar trygghet 😔❤

Förlåt

Men jag har ingenting att säga eller skriva om! Jag har mycket jobb just nu och det äter min tid! Då jag är ledig går tiden till att andas och att fixa ett bombnedslag till hem. Plus allt där emellan! Så om någon känner sig utelämnad är detta orsaken till min frånvaro! Men ni får hemskt gärna ta kontakt om jag är saknad!

Vi har haft ett års kalas för Melwin. Vi höll ett minikalas med de riktigt riktigt närmaste. Det är svårt att göra utan att någon känner sig åtsidosatt! Så jag hoppas att de som inte blev bjudna är okej och förstår. 

Idag är dagen då liten föddes💙

”För ett år sedan kände jag den första värken efter att vi hade gjort något som tydligen satte igång allt 😜Och det fortsatte med regelbundet värkarbete efter det! Värktopparna tog luften ur mig stundvis. Tänkte att herreguuud vad har jag gjort. Ringde förlossningen och Laura svarade. In på bb var vi i samma tider som med storebror. 7cm öppen och chockerad då det visade sig att killen skulle födas med rumpan före. Ut kom en söt och underbar gosse som nästan kakkade och kissade på läkaren, alla 7 (9) personer i rummet gapskrattade 🤣 Imorgonbitti kl.9.30 tiden är du redan 1 år 💙 Älskade rumpnissen”

Detta är taget på den beräknade dagen. 3.5-16 och tänk att han sedan föddes följande morgon☺️✨