Instagram= Apatiska människor!

Jag har en tid lite experimenterat mig fram gälla de instagram. Tyvärr så kan jag berätta att beskedet jag möttes av var sorgsamt!

Instagram”folket” veter sig precis lika som då någon har fallit och ligger på gatan. Man väljer att se bort och gå fort iväg.

Lika är det på insta, man väljer att scrolla vidare till nästa story!

Jag delar med mig väldigt öppet och hejvillt om alla mina känslor. Vad har jag att förlora på det eller varför skulle jag hålla tillbaka? Jag vill att fler kunde vara mer öppna så att verkligheten kom fram. Vet ni hur många som lider av stress och press då allting är solsken överallt på some?

Nåväl, jag har märkt att då jag delar något som borde väcka tankar och empati så händer ingenting. Få skriver kämparkramar etc. de flesta scrollar bara vidare. Det är sorgligt! Jag delar ju nog inte jobbiga grejer ur mitt liv för att fiska empati av folk men visst värmer det då någon hör mig/ser mig. Det är få som uppträder mänskligt tillbaka till en.

De flesta är bara nyfinka små skitna fiskar som simmar där ute. De flesta bryr sig inte ett piss i dig, mig eller nån annan än sig själv.

Men det är okej. Bara tråkigt att vi människor är så kalla och inåt av oss.

Hoppas mitt inlägg bidrog till en liten funderare.

❤️🙏🏽

Annonser

Sådant jag aldrig har fattat att man gör.

Jag sitter här i soffan o slöar. Så tänkte tömma huvudet lite på nonsens bara för att jag inte har nåt kivogare att skriva om.

Jag har aldrig förstått att:

– Man går med vristerna bara i smällkalla vintern? Alltså whaaaat? Då jag var ung&dum gick man med jackan öppen och vägrade mössa. Men vad hände sen? Jo nu skall vristerna lysa illröda och det är ju int endast ungdomar utan även vuxna män&kvinnor går så på lenkki!

-Då man skriver grattis på facebook och endast skriver: Grattis. Det är för mig så tråkigt, bjud för fasiken till med lite personlighetsdrag i din gratulation eller låt bli. En smile eller en blomma eller fast en kakkakorv, vad som helst än bara ett tråkigt grattis punkt eller utropstecken.

-Då man skriver en fråga eller ett påstående och den som svarar svarar endast ok! Förbannat endå så lamt.

-När man skall ta mjölk och det är så lite mjölk i tölken att det inte går att se med ett förstoringsglas.

-När vessapappersrullan e fel väg! Rätt väg är pappret faller utåt och inte mot väggen. På mitt förra jobb jävlades någon i smyg med mig, jag svängde rullfanet varje gång och så även den. Vessafrid i know.

-När det bara är så svårt för någon annan att tömma torktumlaren fast där legat klart i snart en vecka.

-Då man inte meddelar att något tagit slut i skåpen, kylskåpet etc! Gallfeber.

-Då telefonen alltid ringer opassligt och man inte hör vad den andra säger för att man har smågangstrar som vet att när man talar i telefonen så skall man just då jävlas med varandra eller ha tusenmiljoner frågor att ställa!

-När det aldrig kommer nåt kiva på helgerna på tvn.

Ja, nå det om den listan. Bara nonsens som är en skit i rymden till besvär. Men fasiken så man ibland kan fundera hur det kan vara så konstigt endel juttun.

Have a nice weekend 💩

Att våga släppa taget!

Jag har länge funderat och spekulerat från och till i snart tre år. Vill jag eller vill jag inte. Vad finns det för alternativ för mig?

Jag har kommit fram till ett svar och idag tog jag modet till mig och avslutade en era. Jag har sagt upp mig från mitt jobb där jag varit sedan 2006! Jag har ju under min vårdlediget jobbat som inhoppare. Har jobbat på olika hem för de äldre. Med det i bagaget nu så har jag fattat tycke om den branchen. Så jag har hört mig för om jobb. Och har fått napp, varpå också min vilja blev hörd. Med det menar jag att jag har möjlighet att jobba deltid, skall jobba till att börja med 70% och hoppa resten in som inhoppare. Jag vill inte jobba 100% mera (just nu) jag känner att det ger mig så mycket att se olika ställen och människor. Och att kunna få vara min egen chef är ej heller så tokigt. Jag kan tacka ja till jobb eller nej. Vara hemma mer om jag vill eller jobba mer om jag vill.

Lyckovinsten är ju att jobbet där jag kommer att tillbringa mesta delen är about 500meter från var jag bor.

Tänk att jag vågade släppa taget och göa något helt annat. Från dagisvärlden till åldringsvården.

Har länge tänkt att jag skulle inte fixa att köra varje dag till Lojo och sköta andras barn och sedan orka med mitt eget här hemma. Jag tror faktiskt att jag skulle gå in i väggen. Med två pojkar som är av den vildare kategorien plus ett dagisjobb som är hektiskt.. nej nej. Visst är åldringsvården inte heller en dans på rosor, MEN på ett helt annat sätt än på dagis!

Det kommer nog att bli bra dethär känner jag!

Svårt att andas

Jaaa, vi avslutade och påbörjade detta år med mycket hemskheter.

Först var det vår äldre som var sjuk och vaknade en natt med över 40,5 i temp. Han spydde slem och skakade. Jag hamnade ringa jouren mitt i natten och de bad mig hämta suppositorier då vi inte fick något medicinskt i honom oralt. Så jag fick skjuts av min pappa medan mamma stannade hemma hos oss ifall Melwin skulle vakna.

Winston fick supparna och somnade sedan och var frisk två dagar efter detta.

Denna natt for Melwin o sova efter elva då vi firade ny år. Mitt i allt vaknade han och hostade konstigt och han andades underligt. Min syster hamnade jag väcka (de var hos oss hela familjen under ny år). Hon konstaterade det jag anade att han hade falsk krupp. Så på med filt och mössa och ut och stå nån minut. Innan det hade vinredan hamnat ge en suppare till honom då han vägrade ta oralt. Han var så orolig och inte samarbetsvillig. Vi somnade sedan nångång efter 3 på natten. Sovde så oroligt för jag var så rädd att han skulle typ dö. Andningen lättade efter en stund och han sov gott.

Nu sover han i sin säng och har inte hostat. Men på dagen har han hostat och han är hes. Vill inte att det skall bli natt… känns så skrämmande. Men det sägs att det är den första natten som är värst.

Så happy new year till oss liksom. Barnen har typ varit friska hela 2018 så nu avslutade samt började vi det med att få bort vår andel i sjukor hoppas vi.

Men tänk att båda gav oss skrämselslag såhär. 😢❤️

Vara en rikare pensionär eller lyssna till sitt hjärta?

Jag lever just nu med många tankar i min kaoshjärna. Skall egentligen nu se på nyaste beck men måste lite skriva av mina funderingar först.

Jag har varit anställd på ett dagis sedan 2006 och i dagisvärlden har jag varit sedan 2003 då jag blev klar som närvårdare (specialicerad inom barn&unga).

Nu då jag varit vårdledig med Melwin så har jag hoppat in till olika äldreboenden.

Minns då jag gick i skolan att jag inte alls såg glädjen med att jobba med de äldre. Men idag ser jag inte faktiskt nån glädje för att åka tillbaka till min fastanställning. Känner att jag just nu är klar med dagisvärlden, speciellt nu då mina barn är små och behöver en mamma som orkar då jag kommer hem. Kan inte föreställa mig hur jag skulle orka ge dem en bra mamma om jag skall jobba med andras barn.

Så till saken, jag har funderat på att söka ett deltidsjobb om jag hittar det och sedan bortom det hoppa in som jag nu gör. Jag har aldrig förut kännt sån harmoni med att jobba som jag nu gjort. Och nyckeln till det är att jag är på olika ställen. Jag får se olika miljöer och människor.

Men de kloka påminner mig om det jag redan nog tänkt på, pensionen. Skall jag leva fattigt sen?

Jag har som sagt tänkt på det och svarat på frågan i huvudet att vem vet ens om jag lever då?

Vad vet vi om sen? Skall vi inte fokusera på att leva här och nu och sprida våra vingar och våga?

Och till saken hör, jag slipper köra till Lojo fem dagar i veckan. Det är besparingar det med i bensinpengar. Jag sparar tid på att inte sitta about 5timmar i bilen varje vecka.

Jag jobbar och får ju in pengar till pensionen men förstås mindre antar jag.

Gahhh jag vet ingenting egentligen om pension och känner att vill jag ens veta alla måsten och viktiga observationer kring det?!

Jag hör till facket, Super. Och ifall jag inte får genast nåt deltidsjobb utan endast inhopparjobb så hur är det då ifall jag går och bryter benet eller ännu värre, får cancer?

Jag har sjukförsäkring på Aktia dock.

Hur fungerar allting?

Jag har nog tänkt ringa till vise versa platser och tala men det kan vara skönt ifall nån råkar läsa som sitter eller har suttit i samma båt som vet och vill berätta.

Många frågor ikväll.

Nånu skall jag se på Beck😊

Fettit hår

Ni vet säkert och kan ge mig tips på ett bra schampoo för fett hår samt ett superduper torrschampoo som inte blir asigt i håret!

Jag måste ta tag i håret nu. Har alltid tvättat det varje dag i alla år men nu så skulle jag vilja börja vänja det med att tvättas max tre ggr i veckan. Och därför behöver jag tåd om bra produkter!

tackis✨

Knarkare = hemska och dåliga människor!

Jag har på senaste dagarna lyckats berika mig själv med att ha läst två bloggar! Och det var minsann inga dåliga inlägg jag fann delat på finlandsvenska bloggare.

Den ena handlade om en kille som berättade en snutt ur sitt liv, om då han var mitt i knarket! Om hur det var. Men han berättade att nu hade han varit drogfri i ett år 🙏🏽

Den andra handlade om en kvinna som hamnade i medicin/alkohol träsket. Och hon hade dessutom småbarn.

Jag är så lycksalig över att de skrev inläggen, för detta kan leda till någonting fint! De kommer hjälpa fler att orka kämpa och det kommer att ge många fler modet att dela liknande storyn ur livet.

Min rubrik låter hård och det är den! Men det är de människor som inte har en aning om vad sjundomen innebär (kan man säga att det är det? Jag tycker att det är det i allafall). Man dömmer sådant man inget vet om.

För någon dag sedan var jag på jobb och då satt jag och pratade med en äldre dam. Hon berättade att hon hade två fina barn som var så hjälpsamma, de hjälpte henne med mycket och hon var väldigt tacksam.

Sedan sade hon att det är tur att man int fick någo knarkarungar. Hon fick ett svar som gjorde henne förvånad utav mig. Jag sade att vet du att ”knarkarungar” är så fina de med. Vet du att de mår dåligt inuti, det har kanske hänt dem något eller så har de fastnat i ett opassande umgänge. (Finns måååånga orsaker). De är fina och osäkra människor som behöver få känna kärlek trots deras beroende. Hon var tyst en stund och sedan sade hon, ja du har helt rätt.

En som lider av ett beroende kan aldrig bli frisk om alla vänder dem ryggen. Att behöva skämmas över sitt beroende måste ju säkerligen göra att man vill försvinna bort i dimman fortare igen. Men om man skulle få empati istället för att alla tycker att de är likt kackerlackor skulle ge mer hjälp.

Okej, nu skriver jag såhär men innerst inne är jag lite rädd för att gå på stan då det rör sig många påverkade. (Tror inte de skulle göra mig något) men man kan ju aldrig vara hundra procent säker. Men fast jag är lite smårädd så har jag empati och hoppas de skulle finna en annan väg att gå än att sitta där på bänken i parken drickandes och blanda det med droger! Och att det säljs gör mig också ledsen då det är så lätt att få tag på för vem som helst.

Men till början utav mitt inlägg, så jag är stolta över ni som öppnar upp! Fortsätt 🙏🏽✨

Nykär

På fredagen tänkte jag att jag skulle höra av mig till mina föräldrar o se om de kunde ta barnen mellan lördag o söndagnatt. Och det passade dem. Vi har inte haft en ensam natt sen januari då vi hade en natt på hotell. Så det var inte igår precis. Och nu då jag funderar så undrar jag om det inte var sånatt det var vid min födelsedag ifjol i december!! Jaaa, int e det ofta det händer!

Så igår var vi ut och äta på en ny restaurang här i Karis och sedan på bio och vi fick med våra vänner. Efter det åkte vi hem och jag for ännu ett varv via gravgården för att titta på alla ljus sent på kvällen.

Det var så härligt att bara vara han o jag hemma. Märkte hur jag viskade på kvällen för att inte väcka barnen hahah. Man e så inlärd. Vi hade det så härligt. Jag sov tio timmar!!! Kimmen kom in och väckte mig och sen låg vi i sängen och bara kramades. När hände det sist? Man blir avbruten då man typ bara tänker kramas eller om man gör det så e det nån som kommer och hoppar på en.

Hade riktigt fjärilar i magen idag, är riktigt kär. Det är något man inte ofta upplever efter tretton år tillsammans och då man har två vildingar.

Idag har vi varit till olika butiker och jag har handlat lite inredning. Fick riktigt behov av att pigga upp hemmet. Kanske hjärnan kunde tänka för en gångs skull på annat än barnen.

Det blev kaffekoppar, ny löpare, två lampor, två dynor och dynfodral. Och så tog jag dessutom in en yllematta från garaget som väntat. Livet känns komplett efter lite tumistid!

Rosa och snälla barn

Jag har två grejer jag tänkte ta upp här idag. Det ena gäller färger och leksaker. Idag igen på familje cafét lekte Melwin mycket med barbien och dockor. Och jag blir sådär överdrivet glad över att han dras till dessa leksaker. Han gillar också förgen rosa och det ger mig samma fiilis. Älskar att han tycker om det han vill och att det inte finns i vår värld något rätt eller fel angående färger och leksaker. Jag önskar fler barn hade samma förutsättningar. Kan inte förstå att föräldrar inte accepterar detta! Det är ju bara saker och färger som barnet drar sig till. Alla tycker inte om samma saker i vuxenlivet heller och varför får inte ett litet barn då få välja vad hen skall få tycka om?

Det andra jag tänkte ta upp är en grej som jag läste på fb. En mamma som skrev att hon var glad för att hon hade fått beröm i butiken över att hennes barn var snälla, att de inte skrek och härjade. Hon förklarade till mig att hon också har varit där i skedet då barnen har skrikit och hon har hamnat bära ut dem till bilen etc. men det som känns bokstavligen sårande är inte att hon fick god feedback utan för att det är inte okej att få vara som man är. Skriker och bråkar man i buriken är mn en parasit för andra i butiken. Och tro mig, för föräldern är ungen/ ungarna demoner i tankarna då man är i skriket och härjandet. Man önskar bara få energi att överleva. Men istället får man suckar och gloögon. En gång fick jag en uppmuntrande kommentar av en medelålders kvinna i bokhandeln. Hon gjorde mig så lycklig att en tår kom. Tänk om fler människor kunde ge en en klapp på axeln och säga att du är duktig, kämpa på för det blir lättare med tiden. Det skulle ge så mycket. Eller tänk om någon vore så änglalik att den skulle hjälpa att packa matkassarna åt en då man kämpar med barnet. Jag hoppas fler kunde ge oss credit för att vi orkar kämpa med övervilda och utåtriktade barn i sociala situationer i offentligheten. Det är så pinsamt att vara en fostrande mamma som behöver höja rösten åt sina barn då det spårar ut då man får gloögon på en.

Känner ni samma ni som har dessa busfrön?

Mera ärliga bilder åt folket!

Tänkte att jag skulle bättra mig med att ta bilder på vårt ärliga liv i huset och dela mer utav dem på instagram! Sprida ärliga bilder istället för att dölja det!

Egentligen hatar jag då det är stökigt. Men jag har lärt mig att strunta i att t.ex tömma diskmaskinen samt fylla på med skitit om jag just då inte orkar ta tag i det! Det är inget på momangen #todolist utan bara någonting som är en världslig sak enligt Karlsson på taket!

Här kommer en bild från en vanlig dag och såhär ser det typ ut varje dag i något eller i alla rum hos oss. Jag tar tag i allt då jag vill och orkar. Eller så tar min sambo hand om det då han kommer hem från jobbet. Det står ju inte mitt namn på det.